Carolinaparken/Engelska parken

_MG_0760
Carolinaparken, eller Engelska parken, ligger bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och är en av Sveriges första offentliga parker
Adress: Carolinaparken,
  • Toalett
  • Tillgänglighet för rullstolsbundna
Öppettider: Alltid öppet

Carolinaparken ligger bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Den är en av Sveriges första offentliga parker, anlagd i början av 1800-talet med över 300 stora lärk- och lövträd. Genom Ove Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” 1955 blev den rikskänd under namnet Engelska parken, något som många kallar den än idag.

Barockträdgårdens strikta system

Under Linnés tid var barockträdgården den rådande stilen. Idealet var en fransk trädgård med hårt tuktad växtlighet inordnad i rader. Grusgångarna delade in trädgårdarna i geometriska fält. Både Linneträdgården och Botaniska trädgården är exempel på barockträdgårdar. Men redan i slutet av Linnés liv började en annan stil komma på modet.

Blomsterängar som får växa fritt

De engelska parkerna började anläggas i 1700-talets England, som en reaktion mot den strikta barockstilen. En engelsk park utgår från naturen och formar ett idealt kulturlandskap. Därför klipper man inte gräset utan låter det växa fritt till en vacker blomsteräng. I augusti slås gräset i Carolinaparken med en gammeldags slåttermaskin, dragen av arbetshästar som lunkar fram i maklig takt. Centralt belägen är parken en vilsam tillflyktsort under varma sommardagar.

Plats för promenader, studier och lek

Carolinaparken är en del av Slottsstråket – en promenadstig i området runt Uppsala slott. I väster ligger Uppsala universitets campus för humaniora, bland annat konstvetenskap, litteraturvetenskap och teologi. Här finns numera också Pelle Svanslös lekplats, unik i sitt slag. Den har skapats utifrån skisser och inspiration från Gösta Knutssons välkända böcker om Uppsalakatten Pelle. Skulpturen i parkens mitt föreställer kung Karl XIV Johan.

Välkommen hit!

”… han sökte framställa Skaparens mesta verk uti en redig kedja.” (Carl von Linné)